- Humör: Uppåt
- Musik/bok: Robyn överallt i radion!
- TV/Film: "CSI: Miami", "Supernatural" sent i natt
- Väder: Kallt och blåsigt :(
Vips har det gått en vecka sen op, och i dag travade Uzie faktiskt ganska obehindrat trots den förhatliga skon, den nya från Jokke som jag köpte i går var askass och dessutom för stor. Det fick bli en tur tillbaka till Djurmagazinet för byte, till en likadan som vi redan har. Den är trots allt bättre även om man måste dra åt den mer än jag skulle vilja. Tur att det inte är några långpromenader man ska gå. Hur som, eftersom hon går så bra nu så gick vi liiite längre än vi gjort tidigare dagar, och ack vilken glad hund! Hon ville gå ännu längre men jag var tvungen att regna på paraden, det får vänta ytterligare några dagar. Såret läker så himla fint också, stygnen är stickiga men det ska de tydligen vara tills de resorberas. Hon slickar ingenting på det och är nu sitt vanliga jag hemma också, hämtar leksaker och vill leka med och tuggar på tuggben vilket hon inte gjort sen op. Hurra! Nu är det bara en vecka kvar tills skon åker av, och lika länge tills vi får provsvar och ser vad det var i tån. med tanke på hur bra det verkar gå utan tå så kommer jag nog inte känna mig som den onda matten som kapar kroppsdelar även om det skulle visa sig att cancern inte spritt sig.
Lilla mamma får förhoppningsvis komma hem från sjukhuset i morgon, hoppas det för hennes skull. Skulle tro att hon får syrgas med sig hem, men är inte säker. Hon har tränat utan den, går i korridorerna på sjukhuset.
Pytte trivs verkligen inte som ensam katt. Han vill vara med hela tiden och det är visserligen trevligt, men han är klart ensam. Grejen är att jag känner att jag inte vill ha en katt till just nu, men jag kan inte heller bara ignorera stackars "Lilen". Jag leker med honom så mycket han vill och försöker få Uzie att acceptera att han vill ligga hos/på henne, och han kommer till och med och ligger på mig ibland. 
Ja ja, den som lever får se hur det blir.
Och nu säger alla "VA????? Har aldrig hänt tidigare!!" när jag avslöjar....att jag glömt att äta middag igen. Vad fan liksom?? Ska nog faktiskt sätta alarmet på mobilen till typ kl 19 så jag kan få en påminnelse om att det är dags. Pinsamt att det ska behövas, men jag skyller på livet som singel.
- Humör: Ganska bra
- Musik/bok: Fortfarande "Perdido Street Station"
- TV/Film: See above, och "L&O:Criminal Intent" förut
- Väder: Lite regn, lite sol, men kallt tycker jag
Så är bandaget avtaget då, för gott hoppas vi. Tog av det på eftisen och visst ser det konstigt ut med minus en tå, ska försöka komma ihåg att ta en bild på tassen. Hon verkar mystiskt nog ha mindre ont utan bandage än med... 
Skon funkar sådär, kanske måste inhandla en ny som sitter bättre. Har någon några förslag på märke? Vi har en som heter "Walker" nu, i bra material (neoprene/konstläder) men sitter dåligt och åker ner/av lätt. 
Har funderat på vårt återbesök som är inbokat till 9/9, om såret läker bra så är det bara provsvar som ska diskuteras och det kan man ju lika bra göra på telefon så jag avvaktar läkningen och kanske föreslår jag sen ett telefonsamtal med onkologen istället, för att slippa dels släpa Uzie hela vägen för att säga "ja det ser fint ut, grattis", och dels åka hela vägen själv - det ÄR långt att åka. Jag kan väl iofs tänka mig att åka själv, det är Uzie jag tänker på. Ja ja, vi får se hur såret ser ut om några dagar.
Var på möte med FK/AF i dag, jag måste ha tur för även den här handläggaren på FK är skittrevlig. 
Också AF-damen är trevlig, det är nytt möte med henne 6/9, på måndag alltså. Då ska det diskuteras hur vi ska gå vidare, med arbetsträning eller gruppträffar osv. Jag vill verkligen INTE ringa runt och fråga om arbetsträning, och vet inte heller var eller med vad jag kan tänka mig att jobba. Eller jovisst, jag vill jobba med ungdomar, men det är inte bara att valsa in på valfri fritidsgård eller skola och säga "hej, jag är psykiskt sjuk. Får jag jobba med era ungdomar?" 
Köpte nya Ad-Aware Total Security för $10 bara (uppgradering), den är bra men tar alldeles för lång tid när den kör viruskoll. Hade ju AVG free förut och den tog ca 1 timme, om jag inte körde en massa annat krävande samtidigt. Den här tar timmar och timmar, det är nästan så att det är så man måste börja om direkt när man är klar med veckans koll. Men men, den har en shredder för filer och det känns bra tycker jag, bättre än papperskorgen. Den är bra annars också för all del, och nu tänker jag köra på den när jag ändå köpt den. 
Äsch, nu är jag hungrig. Man ska inte vara vaken mitt i natten, men är det "Supernatural" på TV så är det. Godnatt, nu tar jag en nattmacka. 
- Humör: Ok
- Musik/bok: "Perdido Street Station"
- TV/Film: CBS 60 minutes
- Väder: Höstväder, kallt på kvällarna
Det går bra, det gör det, även om hon fortfarande har rejält ont. Hon ligger mest bara och vilar/sover, har bara hämtat en leksak och kommit med en enda gång. Tuggar inte på tuggben eller så, bara ligger på sin bädd eller i soffan. Men hellre det än en hund som vill göra en massa. Hon klarar fortfarande inte att trava mer än ett par steg och gör det bara när hon glömt att det inte går än så länge. Nu är det två dagar kvar med bandage och sen får hon vara naken inomhus och ha sko ute. Skönt att slippa bandage inomhus i alla fall.
Tack för alla välgångsönskningar, de hjälper verkligen!
Mamma ringde i dag och berättade att hon, syster och överläkaren hade haft ett möte i fredags där läkaren till slut talat om att om hon inte slutar röka NU så är det kört inom kort. Nu har alltså tiden kommit som jag försökt tala om för henne skulle komma, att hon skulle röka ihjäl sig. Men nu har hon slutat i alla fall, hon snusar men det kan hon ju göra tills korna kommer hem bara hon inte röker. Att hon slutar är ju allt jag någonsin krävt, hon är jätteledsen och tänker mycket på det jag sagt säger hon men det går ju inte att ändra på det nu. Hoppas bara att hon kan bli så bra det går nu och att hon verkligen SLUTAR.
Pappa var här på middag i dag, slottsstek stod på menyn men köttet var segt och jag hade kunnat göra det bättre också men såsen blev åtminstone god och det gillar pappa. Han fick all mat jag lagat med sig hem och det blir han ju också glad för.
På tisdag har jag möte med FK/AF (till slut) och då kommer pappa och sitter med Uzie så att hon slipper ligga hemma med tratt. Löjligt av mig? Kanske, men pappa har inget bättre för sig och då tycker jag att det är bättre att hon slipper.
Jag sover riktigt bra nu, kanske är utmattning från allt på sistone. Har ju inte heller särskilt mycket annat för mig än att sova på dagarna heller, nu när det inte blir hundpromenader. Alltså sover jag när jag kan, annars blir det läsning, dator eller TV. Försöker dock hålla ner datortiden, annars blir det för mycket.
Läsningen är för närvarande, en komplicerad science fiction/fantasyroman. Underbar, smutsig, innovativ och unik.
- Humör: Ganska lugn och ömsint mot hunden
- TV/Film: "Waking the dead", "Studio 60"
- Väder: Sådär, kallt på kvällarna
Jaha, då har Uzie en tå mindre. I torsdags fick vi en tidig morgon-skjuts av Lotta och Robert, supersnälla som vanligt. Två gånger var Robert tvungen att köra i rusningstrafik den dagen, vilket gör det ännu snällare. Jag fick träffa kirurgen och vi diskuterade amputation eller inte, och hon köpte mina argument och höll med. Jag lämnade ca 08.15 och redan ca 11.30 ringde hon och sa att operationen var lyckad och att Uzie vaknat efter narkosen. Det gick snabbt! 
Vi hämtade ca kl. 16, hon hade bajsat ner sig igen som förra gången och det beror absolut på stress eftersom hon var välrastad och hade bajsat normalt på morgonen. Stackarn 
Hon var ganska pigg ändå faktiskt på kvällen, med tanke på allt. Jag hade fått order om att inte ge smärtstillande förrän på fredag morgon, men jag gav henne faktiskt halv dos på kvällen ändå. Det är Tradolan, precis som jag äter mot myrkrypningarna/bensmärtorna, så hon fick av mina. Vi fick annars med oss för fyra dagars behandling, hon får innan morgonpromenaden och sen på kvällskvisten så hon ska kunna ta kvällssvängen och sova ordentligt. Nu ska hon ha tassbandage i fem dagar och sen sko ute tills det gått två veckor. Jag byter bandaget en gång om dagen, såret ser jättefint ut och det är väldigt välsytt med resorberande stygn så stygntagning behövs inte, men vi har fått tid för sårkoll och PAD-svar ändå till den 9/9.
Hennes mage har också kommit igång, vilket är skönt så man vet att allt funkar.
Så, i korthet; Hon har ont men är duktig och det går bra.
RLS:en har avtagit precis som jag trodde, men om det beror på mitt ökade och nu regelbundna intag av magnesium eller att sorgen över Mim gått över lite vet jag ju inte.
Lilla mamma ligger på lasarettet igen, med en allvarlig infektion. Hon umgicks med Mio när han var sjuk, det är katastrofalt men hon envisades. Nu kanske hon har lärt sig något, hon har varit på sjukan snart en vecka nu så det var verkligen allvarligt. Jag är lite putt på syster som inte sagt ifrån att de inte ska träffas när lillkillen är sjuk.
- Humör: Ont i benen och lite nervös
- Musik/bok: Radio på promenad
- TV/Film: X-files, sen kvälls-TV.
- Väder: Vi lyckades missa allt regn i dag
Jag har haft RLS (restless legs syndrome, på svenska känt som myrkrypningar)-ont i benen ända sedan i fredags. Konstant, i underbenen. De känns svullna och varma men det är de inte, och så bultar det i dem. Jag tippar att det har med sorgen efter Mim att göra, för jag har inte ändrat någonting i min kost eller motion och dessa två kan annars vara anledningar till "anfall". Jag har gått runt med bara ben nu här hemma och strumpor i princip utan resår, allt för att inte strama åt benen och för att få sval luft på dem. Sover helt utan täcke på benen och i natt var första gången på evigheter jag plockade fram lakanet ur kylen för att svalka dem. Det gör ont! 
Nu överdosar jag på magnesium och hoppas att det ska gå över i takt med att den akuta saknaden av Mim går över. Gör det inte det vet jag inte vad jag ska göra, för värktabletterna funkar inte särskilt bra - de dövar smärtan lite bara men det innebär inte att jag tar fler, naturligtvis.
Lite mindre nervös över operationen, fick tag på Albano i dag och vidarebefordrade till kirurgen att jag vill att de amputerar tån i förebyggande syfte, främst för att jag vidare vill begränsa antalet operationer hon måste genomgå. Tar de yttersta tån nu så blir det bara max en operation till för detta (den tån innanför), och histiocytosen opererar man ju inte för mer.
Skjuts hem är fixat, av som vanligt supersnälla Lotta och Rob.
Enligt Eniro är morgondagens runda 9627 m, det låter lagom tycker jag.
- Humör: Ok, faktiskt
- Musik/bok: DJ Clabbe tidigare
- TV/Film: LOTR såklart
- Väder: Höstkväll, kändes det som. :(
Jag saknar min Mim, min "Minsten-katt". Det är klart, men det är ok för det mesta. Det går inte att ändra på, så. Han är i katthimlen nu, eller djurhimlen. Kanske har han träffat Oliver och Figaro där.
Mim hade sina rutiner, de var viktiga för honom på något sätt. På morgon och förmiddag sov han på sin kudde i garderoben, på eftermiddagen i sängen eller sin elementsäng, eller på någon av balkongstolarna om balkongen var öppen. Då kunde han vägra komma in, och mesig som man är satt man hellre och frös än lyfte in katten. Han sa ibland till väldigt bestämt om att han ville ha tonfisk, men bara efter att jag och Uzie kommit in från dagens långpromenad och bara vissa dagar.
På kvällarna kom han och låg bredvid mig i soffan när jag tittade på TV, och samma när jag tittade i sängen. Men vår viktigaste rutin var ändå när jag skulle somna, då kom han och låg vid mitt huvud, på högersidan av mig och på sidan själv så att jag kunde lägga min högerarm runt honom och mysa på magen. Där låg han en stund, ibland hann jag somna och ibland inte. Men han kom alltid när jag ropade då, oavsett var han låg och jäste.
Nu är det tomt vid min högersida, men det är ok. Faktiskt.
I fredags pratade jag med syster yster och Tyra i telefonen. Syster hade berättat för Tyra om Mim, men jag var jättenervös att hon skulle fråga vad Mim gör, för hon frågar alltid om katterna och då skulle jag bryta ihop och hon bli jätteledsen för att hon gjort mig ledsen. Men det älskade barnet hade förstått och tagit till sig att han inte finns mer, för hon frågade bara om Pytte och Uzie. Hon är bäst, min lilla Tyra. 
Jag är jättenervös för Uzies operation på torsdag. Det är säkert på grund av Mim, men jag har en bad feeling. Det är faktiskt den tredje sövningen i år, och risken finns ju alltid att hon inte ska vakna. Jag oroar mig säkert för ingenting, men om hon inte kommer tillbaka till mig, då lägger jag in mig på psyket och så får vi se om jag kommer ut igen. Jag gillar inte bad feelings.
Nu tar vi tillvara de sista dagarna innan konvalescensen börjar, imorgon ska vi gå runt Flaten. Bara 4 dagar kvar tills helvetet börjar.
Tyra har börjat förskolan, stora tjejen!
I helgen kör TV3 LOTR-filmerna, jag bara MÅSTE ju titta då och så gör jag också - får gåshud varje gång och det kommer aldrig att gå över.
Godnatt, hoppas jag.
- Humör: Dåligt och ledset
- Musik/bok: "Perdido Street Station"
- TV/Film: Buffy snart, piggar nog upp
- Väder: Grått och regnigt, passar humöret
First Swedish, then English.
Då har man varit på Albano då, en LÅNG resa men den gick förhållandevis bra. Bara Uzie får ligga på sin filt på t-banan så går det ok, buss går bättre.
Mycket trevlig specialist, Gunilla Kastengren-Fröberg. Hon sa inte egentligen nåt jag inte redan visste om sjukdomen, däremot hittade hon en utväxt jag inte ens kände sist jag var där och tittade. Det KAN vara nån vävnad från förra operationen men hon sa att det sannolikt är ett nytt pericytom. Därför ska hon opereras igen nästa torsdag, 26/8 och då blir det antingen en ny mjukvävnadsoperation eller amputation av en tå. Vet tycker att själva det onda sitter närmare och mer fast i yttersta tån än i den innanför. Det kan också bli ytterligare en operation senare där man tar bort en tå till, men frågan är hur många gånger man vill söva henne och hur mycket man egentligen vill pilla? Hon förstod precis varför jag inte vill stråla, hon sa att det är vanligt och att det är en procedur många väljer att inte gå igenom - även om man har ekonomiska möjligheter och det har ju inte jag.
Hur som, alltså operation och årets tredje sövning nästa torsdag. Oroar mig ju mer och mer för varje sövning. Jag får låna bil för hemskjuts av hunden av otroligt snälla Lotta och Robert, för kommunal hemresa efter sövning går ju helt enkelt inte. Jag saknar superlativer för att berätta hur underbara de är som hjälper mig med skjuts hit och dit med djuren. Jag får köpa nåt fint till dem. 
Nu sitter jag med dåligt humör och hjärtat i halsgropen, igen. Dessutom hade displayen på min fina nya mobil blivit repad när den låg i fickan så nu är jag sur för det också.
The English much abbreviated version:
We went to the cancer specialist today, it was a long trip by subway and bus but we made it. The specialist was a very nice professional woman who really couldn't tell me anything I don't already know about the disease, but she did find a growth that I didn't even feel last time I checked it and that was just a few days ago. That means it's growing fast and we scheduled a surgery for next Thursday, 26th. It might be a soft tissue surgery but it might also turn out to be an amputation of the outer toe on the right front paw. The surgeon will determine that during the surgery so I won't know before she's out.
Now I'm sad and worried, sedating an animal (as with humans) is always a risk and this will be our third sedation this year. I knew surgery was a definite and the most likely option, but it's so much more real now that the date's set. Shit.
There it is folks, pretty short for being me.
Men du har ju en ursäkt åtminstone, han har ju inte det utom att han är alkoholiserad och lat. 
Bravenet Blog 
Blog Community
Get a Free Blog
Manage your Blog
bravenet.com